Jämthunden

av Aksel Lindström 1952

Detta är historien om hunden som försvann.

Måhända är det något av en överdrift att påstå att jämthunden helt utplånades, men nog vågar jag säga, att den som ras var i det närmaste förintad, då räddningsarbetet i elfte timmen sattes igång och de sista spillrorna hopsamlades för att bilda grunden till den stam av jämthundar vi nu äger.

Åtskilliga forskare betecknar denna hund vara den mest urnordiska vi har i behåll. Hur därmed verkligen förhåller sig undgår mitt bedömande, men att jämthunden funnits inom Jämtland och angränsande landskap allt sedan förhistorisk tid, torde få anses för visst. Mot denna bakgrund förefaller det som höll på att ske så mycket märkligare. Och när jämthunden år 1946 definitivt blev erkänd som ras, hade en strid som säkerligen saknar motstycke inom den nordiska kynologins (raslärans) historia, äntligen förts till ett lyckligt slut.

Hur kom det sig att denna hundras gick sin förintelse till mötes mitt under ögonen på ambitiösa svenska kennelmän?

Att ge ett uttömmande svar på den frågan låter sig icke göras, ty i detta händelseförlopp finns åtskilliga dunkla punkter som fortfarande är outredda, men för att söka klarlägga vissa kvardröjande missuppfattningar om det förgångna vill jag här genom en skissartad skildring relatera det väsentligaste.

Ännu under 1910-talet fanns det gott om storvuxna jämthundar i den bygd jag växte upp, och som den djurbetagna pojke man råkade vara, blev det självfallet så, att dessa hundar för mig kom att förkroppsliga det bästa och enda riktiga hos den stora familjen canis (hund). M.a.o. för mig skulle det vara en jämthund; alla andra raser syntes mig groteska och oäkta, sak samma hur fina stamtavlor som kunde uppvisas. Denna oförlåtligt ensidiga uppfattning om den kynologiska världen, låg mig länge i fatet när det gällde att få den rätta kontakten och värderingen av andra hundraser, men den skulle emellertid bli mig till god hjälp i ett viktigt sammanhang längre fram i tiden.

De enstaka exemplar av den lilla gråhunden, som under mina uppväxtår började hållas här och var i byarna, betraktade jag med misstänksamt förakt. Säkerligen icke berodde detta på att jag hade några föraningar om att gråhunden skulle komma att undantränga jämthunden; snarare var det de små gråhundarnas nervöst bjäbbiga lynne och deras sorgesamt sotiga uppsyn, som så bjärt bröt mot de stora gårdvararnas ljusa anleten och värdigare sinnelag, vilket fick mig at reagera som jag gjorde i den tiden.

Sedan Svenska Spetshundklubben tagit säte i Östersund började dock propagandan for den sk. renrasiga gråhunden att lämna allt tydligare spår efter sig. Folks respekt för stamtavlor steg och lusten att vinna utställningspriser lockade. Den nya hundsorten blev allt mer vanlig även bland allmogen, och därmed hade jämthundens vandring mot förintelsen tagit sin början. Men under de första åren var detta ett tveksamt och saktfärdigt skeende, och ännu i början av tjugotalet fanns relativt stora stammar av jämthund kvar.

Men tio år senare när jag ville skaffa mig en hund av den gamla sorten, fann jag till min bestörtning att jämthunden var nästan helt försvunnen. Endast hos skogsbygdens jägare, som satte större värde på goda jaktliga egenskaper än stamtavlor, hittade jag ett och annat exemplar av den storväxta jämthunden, men även de flesta av dessa företedde inslag av främmande blod. och gamla jägare uttryckte öppenhjärtigt sina bekymmer för hur det slutligen skulle bli med jämthunden, ty att finna lämpliga parningsdjur blev allt svårare, varför korsning med de mindre gråhundarna ofta tillgreps som en nödfallsutväg. Det stupade nu brant mot slutet för jämthunden, vilket var en utveckling som bittert fördömdes av många jägare bland allmogen, men kennelfolket vände fortfarande dövörat till; Den så kallade renrasiga norskbetonade gråhunden tycktes för dem vara det enda saliggörande.

Dock var det icke orenandet av gråhundsblodet som bekymrade mig. Men att kennelmän som uppehöll sig i Norrland och hade tillfälle att både lyssna till de gamla jägarnas varningar och att själva se bur snabbt de sista resterna av jämthundsstammen trängdes ut och förintades utan att de företog sig något för att rädda den, det bekymrade mig så mycket mera.

Jag började nu i pressen att gå till angrepp mot de företeelser som hotade att utrota den gamla jämthunden. Svaren från de som kände sig stungna uteblev heller inte, och jag blev hasteligen undervisad om att jag blandat mig i något som jag icke begrep. Men samtidigt fick jag mottaga många brev från folket ute i bygderna, som tackade för att deras synpunkter äntligen blev framförda, och detta sporrade mig vidare.

Sedan pressdebatten om den utdöende hundrasen flyttats över till stockholmspressen kom greve Björn von Rosen till min hjälp, vilket innebar en hastig vändning i denna ojämna fejd. Efter ett personligt sammanträffande, varunder vi grundligt genomgick saken, beslöt vi att söka kontakt med Svenska Spetshundklubben i Östersund, och inför denna organisation framlade vi på våren 1942 våra synpunkter. Tack vare von Rosens auktoritet som kynolog parat med hans diplomatiska framställningssätt, lyckades han nästan i en handvändning övertyga Spetshundklubbens ledning om det avvita och ohållbara i det rådande kaos som uppstått samt om vikten av att rädda vad som fanns kvar av jämthundsblodet.

Detta resulterade i att Spetshundklubben med överväldig majoritet ställde sig bakom von Rosens och mitt förslag att vi gemensamt skulle utarbeta en standard för den utdöende hundrasen, som där skulle betecknas som jämthund, och därefter ingå till Svenska Kennelklubben med ansökan om att få den erkänd som ras.

Utarbetandet av denna standard stötte givetvis på stora svårigheter. Detta inte minst genom att de kynologer som länge sysslat med gråhunden, satt fast i de bestämmelser som redan fanns för denna, och menade att det här i huvudsak blott gällde en storleksfråga. Ljusa tecken på nos, kinder och strupe ansågs då av de flesta kynologer som inslag av främmande blod, medan jag däremot yrkade på att just dessa tecken i standarden skulle anges som karaktäristiska för jämthunden, och att de djur som ägde dessa kännemärken borde favoriseras av standarden.

Redan nu, sex år efter det jämthunden blev erkänd som ras och aveln kunde börja bedrivas på rätt sätt, har de ljusa karaktärstecknen slagit ut och blivit så allmänna, att det nu är ett ytterst ringa antal bland de stambokförda jämthundarna som saknar dem. Detta talar väl för den homogenitet som redan nu är att finna i den pånyttfödda rasen.

Man måste en gång för alla göra klart för sig, att jämthunden som ras betraktad, börjar 1946, och att de hundar som då godkändes som stam, måste få anses minst lika goda fast de icke ägde någon blodlinje från stambokförda gråhundar. Ty vid den tidpunkten fick vi med tacksamhet acceptera varje djur som visade sig vara bärare av den arvsmassa, som genom systematisk avel skulle rädda ett värdefullt hundmaterial åt eftervärlden. Och skulle det här i detta sammanhang talas om några ädlare linjer, borde det i rättvisans namn vara de vilka kommer från stammar som skogsbygdens jägare i det längsta sökte bevara.

Ett är emellertid visst att den snabbare och mera uthålliga jämthunden på stora och oländiga marker där han hör hemma och under de krävande jakter som där ofta uppstår, är sin kortbente kusin vida överlägsen. Och det var väl också just denna egenskap hos den gamla jämthunden som fick skogsbygdernas älgjägare att i det längsta hålla den kvar. Eller med andra ord: jämthunden frälste sig själv från undergång genom sin duglighet.