Aksel, jämthundens räddare
av Bertil Mattsson
Det är en händelse som ser ut som en tanke: Första numret av sällskapets tidskrift Aksel planlades samma år som Aksel Lindströms stora och bestående insats i hundvärlden, jämthunden, fyllde 50 år!
”Och medan vi vandrade hem längs stigarna i kvällningen talade Grot mycket om sina hundar. Det var sannerligen icke av någon vanlig sort. Själv hade han fått sin avel från Blöt-Sven, som i sin tur fått de hundar han ägde från Torar lagman på Frösö. Och där kom det märkliga in, ty Torar hade i sin ungdom tjänat Olav Tryggvesson, och det enda av värde Torar förde med sig hem till Jämtland, var en hund som härstammade efter konung Olavs egen hund, Vige. Torar lät sedan para sin hund med de bästa tikar han kunde finna, och det visade sig snart att avkomman blev särdeles duglig, både som jakt- och vallhundar. Sorten var nu snart spridd över hela Jämtland.
Med konung Olavs hund hade det förhållit sig så, berättade Grot, att Olav under ett härnadståg på Irland lät männen driva en mängd boskap till stranden, där de hade sina skepp. En bonde kom då fram till konungen och bad att återfå sina kor. Olav log och sade att han skulle få det, om han förmådde leta ut de kor som var hans. Detta lät orimligt, ty tiden var knapp och den boskapshjord som där drevs fram bestod av många hundra djur. Men bonden hade med sig en stor vallhund som han skickade in i hjorden. Hunden jagade ut just så många kor som bonden sagt att han rådde om, och det befanns att alla var märkta på samma sätt.
Konungen tyckte att det var en förunderligt klok hund och sporde bonden om han ville skänka honom den. Bonden sade att han gärna skänkte hunden till konung Olav, som i gengäld gav bonden en guldring och lovade honom vänskap. Hunden hette Vige och Olav hade honom länge sedan.
– Här har nästan alla hundar bruna ögon, fortsatte Grot, men i enstaka fall föds någon Vigeättling med gul ring i ögat. Det sägs att det är tecknet efter den guldring som Olav Tryggvesson gav som vänskapspant, och de hundar som bär märket är hårdföra och fäster sig sällan vid mer än en man.”
Så berättar Aksel Lindström i Den leende guden och ger därmed en visserligen obestyrkt och sagobetonad, men inte desto mindre trovärdig bakgrund till den uppfattning han åratal tidigare kämpade för, nämligen de hundar han växte upp med och senare kom att använda i skilda sammanhang, räknade anor från hednahös.
När Aksel kom hem från Alaska 1930 med nyvunna erfarenheter i konsten att köra hundspann, mindes han barndomens stora så kallade gråhundar. (Begreppet jämthund uppfanns visserligen officiellt redan 1897, men användes ytterst sällan).
Till sin besvikelse fann han bara spillror av den en gång så stolta rasen. Hemmavid fanns ett enda exemplar, i en delbyar i provinsens ytterområden några till. I Östersunds Posten skriver Aksel:
”...fann jag att jämthunden var nästan helt försvunnen. Endast hos skogsbygdernas jägare, som satte större värde på goda jaktliga egenskaper än på stamtavlor, hittade jag ett och annat exemplar av de storvuxna älghundar som jag mindes från min barndom."
Aksel lyckades till sist skramla ihop ett spann. På ett foto i min ägo, poserar Aksel med åtta välväxta dragare, varav åtminstone fem bär de för jämthunden typiska rastecknen. De tre övriga är ganska sotiga i ansiktet och vittnar både om annan rastillhörighet och om Aksels svårigheter att bygga upp ett renodlat jämthundsspann. Fotot är för övrigt taget i Storlien, där han körde turister och i förekommande fall hämtade hem vilsegångna skidentuiaster. Ett embryo till dagens fjällräddning!
Så småningom skulle dock Aksels energi och envetna arbete resultera i betydligt fler än åtta.
Erik Arvidsson, välkänd jämthundsman, avliden 1995, berättade att han vid något tillfälle besökte Aksel, som då umgicks med trettiotalet hundar av egen uppfödning! Samme Arvidsson skriver i Älghunden om Aksels uppträdande i turistmetropolen Storlien:
”Aksel kom just hem från en utfärd och skulle strax ut på en längre tur. Hans skarpt skurna ansikte var kopparfärgat av fjällsol och vind. Där han stannade upp och spanade över fjällen efter eventuella ovädersmoln, liknade han en indianhövding. Tillsammans med hundspannet, den ovanliga utrustningen, klädseln och miljön, blev det en fängslande tavla och ett populärt kameramotiv för turisterna.”
Så kom kriget och Aksel drog i fält med sina hundar, som frivillig i finska vinterkriget. Med åtta spann om fyra hundar vardera under sitt befäl kunde han visa vad jämthunden dög till i konkurrens med till exempel schäfrar, som inte stod pall i månadslånga köldknäppar på minus 40 grader celsius.
Väl hemma igen kunde Aksel omgående konstatera att svenska myndigheter inte lärt ett skvatt av erfarenheterna från Finland. Av Livsmedelskommissionens utsända besked om vilka hundraser, som ansågs tillräckligt nyttiga för att erhålla särskild tilldelning av hundfoder, framgick att jämthunden ”glömts” bort.
Enligt egen utsago blev Aksel förnärmad, fast han nog menade förbannad. Han skrev då sin bland hundfolk välkända artikel i Svenska Dagbladet, av många betecknad som larmrapport. Björn von Rosen, kunnig och allmänt aktad kynolog, skötte på den tiden Svenska Dagbladets hundspalt och blev så pass intresserad av Aksels inlägg att han tog kontakt med Aksel, dels skrev han en egen inlaga i tidningen. Och nu börjar striden på allvar.
Jahnsson, en annan högt förtjänt hundman, skriver:
”Björn von Rosen ansåg emellertid, med stöd av Aksel Lindströms fotomaterial, att skillnaden i både typ och storlek var så påfallande att de båda gråhundsvarianterna inte kunde rymmas inom samma standard. Eftersom den mindre varianten var internationellt erkänd var det inte rimligt att ändra standarden till förmån för en annan modell. Skilj dem därför åt, menade Björn von Rosen, skriv en ny standard för den större! Därmed var striden igång, den strid som i längd och häftighet kom att sakna motstycke i den skandinaviska kynologins historia.”
Aksel hade, för att skilja ut ”sin” variant ur den heterogena gruppen gråhundar, kallat den björnhund. Om det nu var namnet som sådant, Aksels argumentering, fotografierna eller det rabiata motståndet från gråhundsvännerna, som fick von Rosen att resa upp till Aksel och till Jämtland, är icke gott att veta. Förmodligen var det allt sammantaget, men framför allt Aksels glödande engagemang och logik, som vägde tyngst.
Aksel tog emot von Rosen på Östersunds central i sällskap med älghunden Rensbo Boy och husse Nils Eriksson. De eventuella tvivel von Rosen kan ha hyst, både beträffande hållbarheten i Aksels resonemang och ”björnhundens” förtjänster, försvann omedelbart vid detta första möte. Förmodligen bör von Rosen ha funderat åtskilligt över sin mission under sin tågresa. Det kan på goda grunder antas att von Rosen aldrig hade sett en hund av det slaget förut – hade han nu satsat sitt goda namn och goda rykte på något som kanske skulle bli en flopp? Lättnaden över att inte tagit fel kan bäst illustreras av hans egna ord i boken Mitt hundliv, där han skriver:
”Rensbo Boy var ingen särskilt stor hund, men hans typ var intensiv och omisskännlig, något helt annat än en förstorad gråhund, och han hade en hållning och personlighet, som kom honom att fylla ögat redan på avstånd".
Kennelklubben, som dittills spelat en något dubiös roll, sänder nu mannar upp till Jämtland för att på ort och ställe förvissa sig om att man inte haft fel i tidigare ställningstaganden. Året är 1943 och nu skall jämtarna visa upp ”sin” hund för kritiskt granskande hundfolk, som i likhet med von Rosen ägde ringa eller ingen kännedom om de stora grå. Spetshundsklubben gallrar hårt i det tillstädeskomna hundmaterialet – det gällde ju att visa upp det bästa – men ingenting hjälper.
SKK:s granskningsmän fortsätter på den inslagna vägen och avvisar allt tal om att skilja ut ”björnhunden”. Svenska Spetshundsklubben och Aksel blev förstås nedslagna men förvisso inte utslagna. Visst diskuterades utträde ur kennelorganisationen, andra stridsåtgärder att förtiga, men allt hopp hade inte förflyktigats, och nu kom Aksels erfarenheter och bekantskaper från vinterkriget till pass. Arméns Hundväsen gjorde sig påmint och med Aksels, B O Jahnssons och Spetshundsklubbens hjälp bestämde Arméns Hundskola för att starta uppfödning av rasen.
Detta var naturligtvis av största betydelse. Det kom inte att dröja särskilt länge förrän SKK insåg att den tidigare attityden inte höll längre och på vintern 1946 beslöt man en kovändning. Nu skulle man undersöka om det ändå skulle vara möjligt skilja raserna åt.
Vilken undersökning SKK gjorde undandrar sig bedömande, men den 21 nov 1946 författade SKK ett telegram till Svenska Spetshundsklubben av innebörd att jämthunden nu officiellt erkänts som egen ras. Slagsmålet var över och som vanligt var det många på den segrande sidan, som tillskrev sig äran av att ha avgjort den segslitna kampen. Det är säkert också många som efter förmåga bidragit till den lyckosamma upplösningen och bör hedras där för. Inte minst hundägarna, som offrat både tid och pengar och fått utstå såväl spott och spe från mindre kunniga.
Så här i efterhand är det några namn, som stått sig och som jag gärna lyfter fram: Nils Eriksson i Rensbo och Helge Jonsson i Storåbränna. Utan deras envisa fasthållande (framförallt Helges) vid de stora grå och de exempel de satte för andras hundavel hade det nog inte funnits så många jämthundar att ta vara på.
De som slogs på barrikaderna skall ej heller glömmas bort: von Rosen, B O Jahnsson och Aksel Lindström.
Det var onekligen Aksel som satte stenen i rullning och han har tillsammans med de övriga för alltid skrivit in sig i jämthundens historia. 1952 blev Aksel den nybildade Svenska Jämthundsklubbens förste ordförande och Svenska Älghundsklubbens utmärkelse för förtjänstfulla insatser till jämthundens fromma bär namnet ”Aksel-Lindströmplaketten” med indianprofilen i relief på brons.
En lustighet, som inte så många känner till, men bör räddas åt eftervärlden, avslöjades för mig av Björn von Rosen, då jag på Älghundsklubbens vägnar hade nöjet att överräcka just Aksel-Lindströmplaketten till honom för övrigt klubbens förste hedersledamot tillsammans med Aksel.
Det lär ha varit så enligt von Rosen, att Aksel förfäktar att jämthunden faktiskt kunde ha gula ögon, eller åtminstone en gul ring runt iris. von Rosen motsatte sig detta – oklart varför – och i kompromissens namn beslöt man sig för att inte gå närmare in på det där med det gula, utan nöjde sig med att uttala att ögonen skall vara bruna. Så kom det också att stå i den rasbeskrivning, som fastställdes 1953. I gråhundens rasbeskrivning är gula ögon direkt diskvalificerande. Men enligt Aksels uppfattning kunde särskilt framstående exemplar av jämthunden ha en gul ring – ett minne från stamfadern Vige på Irland! Han gav sig inte gärna, den gode Aksel. Kan det inte stå något om gula ögon i rasstandaren så må det stå i Den leende guden!
Källor:
egna anteckningar och minnesbilder
von Rosen: Mitt hundliv
Älghunden 1963 sidan 4
Eric Wallin: Jakt och Vapen nummer 5, 1996
Erik Arvidsson: Älghunden 1963 sidorna 5 och 6
B O Jahnsson: Jaktmarker o Fiskevatten nummer 5 och 6, 1996