Runor och romaner

Ur biografin Aksel och hans tid av Torsten Jonsson.

Recensioner kan vara en vägledning för den presumtive bokläsaren om han har förtroende för recensenten. Aksel kände dock ibland ett behov att själv förklara sina romaner.Det gjorde han efter Österhus brinner. Han skrev då i kåserande stil i Länstidningen en artikel med titeln Runor och romaner.

Han berättade hur han redan under skoltiden fängslats av sägnerna kring runstenen på Frösön. Han hade läst Snorre med sådan iver, att läraren på folkskolan förtvivlade över alla gammaldags ord, han hittade i Aksels uppsatser.

Tidigt hade han gjort försök att skriva om hedendomens sista skede men med magert resultat. Men efter tiden i Alaska, med de erfarenheter han då fick bland halvhedniska eskimåer och indianer, repade han nytt mod. Nu skulle han kanske lätttare kunna ge en psykologiskt riktig bild av omvändelsen.

Eftersom så få ord finns på runstenen hade många sagt att jag måste vara i besittning av en förfärlig fantasi eftersom jag fått ut en sån massa människor och händelser ur den knapphändiga inskriften. Men nu vill jag här på en gång få sagt, att man inte tillräckligt beaktat min nedfödda slutledningsförmåga, som inte är detsamma som fantasi, vilket jag snart skall klarlägga.

Att Asbjörn brobyggares namn blivit förevigat på stenen är något enastående, ty alla andra av den tidens byggherrar som lät resa minnesstenar över de verk de bekostat, har inte låtit byggmästarens namn komma med och trängas med deras egna. Därför vill man gärna tro, att den bro som Asbjörn byggde åt Östman, måste ha varit ett sällsynt stort företag, vilket man också mycket lätt kan bevisa genom att mäta bredden av Östersundet mellan Frösö och fastlandet, där bron låg.

Redan genom resandet av minnesstenen har Östman själv fastslagit att han var en självmedveten och ärekär man, men det talar i alla fall gott för hans förutseende, att han nämner brobygget före kristningsverket. Ty detta säger ju var och en att Östman kände sig mer belåten med brobygget än med omvändelsen, vilket också bestyrkes genom att det fortfarande, niohundra år efteråt, är lite si och så med kristligheten bland jämtarna.”

Aksel grubblade länge på placeringen av runristarens namn. De flesta runstenar är osignerade men på frösöstenen börjar texten faktiskt vid ormens öga med orden ”Tryn ristade” och sedan berättas vad Östman och Asbjörn uträttat. Hur kunde det komma sig att runristarens namn stod först? Jo, ”naturligtvis var Östman Gudfastsson analfabet, eller vad man skall kalla en man som inte kan läsa runor, och lika självfallet måste Tryn ha varit en urbota skälm, som på ett så illfundigt sätt utnyttjade det tillfälle som hans uppdragsgivares okunnighet gav honom.”

”Tryns vedernamn gav ju omedelbart bilden av en man med stor näsa och indragen haka, (ett tryne alltså) och sen jag bläddrat mig fram till den typ i professor Kretschmers berömda bok om kroppsbyggnaden och karaktären läste jag med stigande intresse om Tryns själsliga struktur, varunder jag greps av djupt medlidande för den känslige och komplicerade mannen, vars andliga defekter på något sätt föreföll mig kusligt välbekanta. Och jag beslöt mig omedelbart göra honom till berättare av mina frösösägner; han hade ju ändå börjat så vackert på runstenen, och därför var det fullt logiskt att jag lät honom fortsätta.

Av Tryns tilltag med namnplaceringen framgår ju tydligt att han haft en gås oplockad vis a vis Östman, och som sådana motsättningar mellan två män i nio fall av tio innerst inne döljer samma sak, förstår man ju strax att den oplockade gåsen var en kvinna, som under förevarande maktförhållande naturligtvis tillhörde Östman. Vidare kunde jag ta för givet att hustrun till en så framstående man som Östman, måste ha varit något av en kalaspingla, vilket ytterligare bestyrkts av att en vittfaren och lärd runristare gått och blivit förälskad i henne.

Därmed har den första kvinnan fallit fram ur runstenen, och eftersom hon var den första fick hon heta Gyda. Det sägs ju att har man väl och vackert fått en kvinna att falla, så går det lättare i fortsättningen, vilket också stämmer i det här sammanhanget. Jag plockade snart på det här sättet fram en hel massa mer eller mindre dygdädla ungmör och hakvassa käringar, som fort nog fick männen att börja begå galenskaper, vilket är en viktig förutsättning för att det skall hända något, både i livet och i en roman.

Ja, mina romangestalter blev med tiden så många och bångstyriga, att de inte rymdes i en volym – jag blev tvungen att skriva två innan jämtarna hjälpligen blivit döpta och den stora bron byggts över Östersundet. Bedrövligt nog finns det fortfarande en och annan som tvivlar på att den tidens jämtar förmådde bygga en så väldig bro som densom runstenen berättar om, men som tur är kan de nu få läsa hur det gick till, och därtill berättat av en som var med. Ty frösösagorna har blivit till också för de klentrogna. Ja, i vissa och väsentliga delar rent av tack vare dem.”

I BLM (Bonniers Litterära Magasin) skrev den litterärt kunniga Elisabeth Tykesson hösten 1952:

”Muntrationen är i Österhus brinner inte mindre än den var i Den leende guden. De grovt skrattretande  episoderna väller fram över sidorna, replikerna viner och rammar som välriktade piskrapp. Men spexigheten har i det närmaste försvunnit och det har i stället kommit en äkta sagoton över språket. Historier sådana som den om det missöde, som råkade kung Anunds myntmästare i gångleden till kungens, kunde mycket väl ha stått i Den leende guden.

Något nytt är däremot den djärva spänstigheten och den skalkaktiga högtidligheten i historien om hur Arnvid blindes skosven förvandlade sig till en tupp. Och under att de flesta av personerna fortfarande ter sig som tvådimensionella, bjärt färglagda bilder så har de båda huvudpersonerna, Tryn och Gyda, stigit fram i fristående, plastisk åskådlighet. Det är sådana människor som de, som i kött och blod lever i de isländska sagorna, men de är inte några efterbildningar. Aksel Lindström tecknar dem med en närgången psykologisk realism och med en temperamentsfull intensitet, som vittnar om att han orkat tränga djupt in i de nordiska sagornas anda – denna anda, som, när den var som bäst var en blandning av känslans styrka, nervernas sensibilitet, sinnets höghet och en nykter sans för realiteter.

På sista sidan av Österhus brinner rider en man mot öster med ett nyfött barn i famnen, medan bålet på Frösö tingsplats sakta falnar ned. Det är att hoppas, att Aksel Lindström i någon senare bok till många  läsares uppbyggelse och förnöjelse kommer att följa Tryns och Gydas son genom nya äventyr vid nya kungars hov.”

Tredje romanen i trilogin, Husfröjornas nycklar, kom ut hösten 1957. Torgny Lindgren skrev i samband med en recension av en annan vikingaroman:

”Romaner med motiv från vikingatiden har det skrivits otaliga. Några av dem är läsbara, exempelvis Gerpla av Laxness och Aksel Lindströms trilogi om Tryn runristare.” Sydsvenska Dagbladet 18 mars 1976

Litteraturvetaren professor Jöran Mjöberg skrev i Nysvenska studier 1964:

”Vid ett mångårigt studium av verk av författare från Sverige, Danmark och Norge som behandlar motiv ur tidig nordisk medeltid, har jag inte funnit någon som överträffar Lindström i egenskap av insiktsfull, medveten och naturlig språklig pastischör.”

Litteratur:
Jöran Mjöberg Drömmen om sagatiden.